|
|
|
Vamps
Legender om
vampyrliknande varelser och deras
handlingar förekommer långt tillbaka
- Odysseus utför själv en ritual för
att locka fram de döda i Odysséen.
Bland slaviska folk i Östeuropa har
tro på vampyrer förekommit sedan
300-talet. Dessa vampyrer skulle ha
druckit blod, varit rädda för (men
inte kunnat dödas med) silver och
kunnat dödas genom att deras
avhuggna huvud placerades mellan
deras ben eller genom att en påle
kördes genom deras hjärta.
I mötet med de slaviska sagorna och
kristnandet övergick vampyrlegenden
i Rumänien kanske i ett nytt
stadium, och tecken tyder på att man
under en tid vidtog
säkerhetsåtgärder när någon dött
hastigt eller oförklarligt, för att
säkerställa att den döde inte
återkom som vampyr. (Jämför Karl
XII, vars fötter bands ihop efter
döden[källa behövs] av liknande
skäl; rädslan för en kunglig
gengångare).
Många legender berättar om Vlad
Tepes, även känd som Vlad III
Dracula eller Vlad pålspetsaren, en
enligt sägnerna fruktansvärt grym
hertig under 1400-talet. "Dracula"
skall i detta sammanhang betyda "drac"
= drake och "-ula" = son av, alltså
"son av drake" och syfta på att hans
far kallades Dracul efter att han
upptagits i Draken orden där man
tilldelades titeln. Vlad III
Draculas största fiende var
turkarna. Sultan Mehmet II låg under
ständiga krig mot honom. Men det var
inte förrän sultanen bevittnade
20,000 av sina soldater spetsade på
pålar utanför Târgoviste som han
bestämde sig för att förinta Vlad
III Dracula en gång för alla. Mehmet
II besegrade honom under slaget vid
Bukarest år 1476. Mehmet II blev,
efter influensen av vampyrmyter,
kallad "Vampir öldürücüsü", översatt
"vampyrslaktaren".
VampyrLegenderna om Vlad
pålspetsaren ligger delvis till
grund för Bram Stokers skräckroman
Dracula och det var också den
Dracula i boken som blivit mäst känd
som dagens film Dracula.
Numera är vampyrerna i folktron ett
eget folk; en population vars antal
bara minskas när människorna lyckas
oskadliggöra dem, och vars offer
återuppstår och förenar sig med sina
banemän. Under 1800-talet genomgick
vampyrlegenderna ytterligare
utveckling, och istället för
zombie-artade monstruösa djur blev
de till intelligenta och farliga
motståndare som inte åldrades och
besatte många övernaturliga krafter.
Med vissa undantag har vampyren stor
motståndskraft mot all materiell
påverkan. De tros ofta kunna
förvandla sig till dimma, till en
fladdermus, råtta eller varg. De
antas ha övernaturlig styrka och
intelligens och vissa tros kunna
dominera eller kontrollera
människor.
Vampyren saknar själ, och eftersom
viss folktro hävdar att en spegel
visar själen eller någots sanna
natur, har vampyren ingen
spegelbild. I många filmer och
böcker förstör därför vampyrer
systematiskt speglar.
I många verk är vampyren tvungen att
jaga och söka nya offer för att
dricka deras blod, för att inte tyna
bort eller dö. I många berättelser
är solljus dödligt för vampyrer. Den
jord som vampyren begravts i kan ha
speciell mening, och flera filmer
visar hur vampyren fraktar med sig
sin likkista, fylld med jord från
graven, eller till och med reser i
kistan. Strömmande vatten har också
speciell mening och vanligen kan
vampyrer inte korsa vattendrag utom
möjligen om de under tiden ligger i
sin kista. |
Demoner
Demon (gr.
dai'mon, lat. daemon) betecknas ej
sällan i den grekiska litteraturen,
åtminstone hos Homeros och
skalderna, helt enkelt gudom.
Särskilt angavs därmed ett slags
gudaväsen av lägre ordning.
I senare tid, efter Platon,
tilldelas i litteraturen liksom i
folktron en "daimon" åt var människa
såsom hennes dubbelväsen eller
skyddsande. Eller också betraktades
demonen rent av såsom den vandrande
ande, som tagit säte i människan och
utgjorde hennes själ. Vissa
rationaliserande senstoiker gjorde "daimon"
ifrån att vara en andevarelse för
sig till det gudomliga, förnuftiga i
människan.
Lägre gudomligheter och andar,
liknande grekernas demoner,
förekommer med skiftande betydelse i
all folktro. Sokrates "daimonion"
uppenbarade sig som en röst, som
varnade honom för det han ej borde
göra. Demoner är enligt den
judisk-kristna teologin fallna
änglar som Satan drog med sig i
syndafallet. Demonerna önskar att
hävda sin rätt över världen, krossa
mänskligheten och förstöra
människornas själar. Demonerna vill
att människan ska dyrka dem framför
deras skapare, genom att erbjuda
gåvor och välbehag som gentjänst,
åtminstone till en början. Demonerna
frågar sig vad Gud någonsin har
givit människorna. De vill höja sig
själva till deras rättmätiga plats,
enligt dem själva.
Demon. Ytterligare demoner vill
tvinga människorna att avslöja sig
själva, att erkänna att de är lika
ondskefulla och korrupta som
demonerna, och bevisa att Gud i
själva verket inte älskar dem
heller. I allmänhet hatar demoner
alla människor de inte kan utrota
eller änglar som förblivit ofallna,
men ändå så har många demoner
behållit en egensinnigt sinne av
heder, eller är det kanske ironi. |
Varulv
TUtseende
Berättelserna är inte samstämmiga om
huruvida en varulv förvandlas till
en varg eller till ett monster som
liknar en blandning av människa och
varg.
Den senare sortens varulv är
vanligast i den moderna litteraturen
och filmen. Denna varelse är ungefär
lika stor som en kraftigt byggd
människa. Dess kropp är delvis täckt
av tjock päls, vars färg ofta är
densamma som den förbannade
personens hår. Den har en människas
händer och fötter, dock täckta med
päls och med vassa klor istället för
naglar. Dessa varulvar går
framåtlutade, som om deras ryggrad
blivit böjd, men trots det kan de
springa lika snabbt som en varg. Den
sortens varulv som är vanligast i
den svenska folktron ser ut som en
varg eller en stor grågul hund. I en
del trakter kände man igen
varulvarna på att de linkade på tre
ben och använde det fjärde som
svans.
Enligt den ryska folktron kan man
känna igen en varulv i
människoskepnad på att det växer
borst under tungan.
Det finns också exempel på varulvar
som beter sig som vargar men
behåller sin människoskepnad.
Etymologi och besläktade ord
Ordet varulv kommer från det
västgermanska språkområdet, närmast
från medellågtyska warwulf. Formen
hvarulf är känd i svenskan sedan
1700-talet medan engelskans werewolf
och tyskans werwolf har hittats i
litteratur från 1000-talet.
Föreställningen har dock funnits i
Norden i betydligt äldre tid, som
visas av några av de isländska
sagornas berättelser (se nedan).
Manvarg eller dråparvarg?
Den vanligaste åsikten bland
forskarna är att warwulf är en
kombination av gamla germanska ord
för "man" (*wiraz) och "varg" (*wulfaz).
Den första delen kommer ytterst av *wiro-,
det indoeuropeiska ordet för
mansperson, som på fornengelska och
äldre tyska hette wer, på
fornisländska verr, och på
fornsvenska var. Samma rot finns
även i värld (från *wer-ald-, "man-ålder-")
och Värend samt i ordet värbror som
betyder "svåger" i vissa dialekter.
Denna teori styrks bl.a. av att
vissa svenska dialekter har använt
ordet manulv istället för varulv,
och att det i spanskan och
italienskan heter ”man-varg” (hombre
lobos) och ”varg-man” (lubo mannaro)
kan också ses som stöd för teorin.
En konkurrerande teori härleder
ursprunget till de germanska orden *wargaz
och *wulfaz, som tillsammans betyder
”dråparvarg”, och har används som
beteckning för en varg som dödar
många djur i en hjord men bara äter
lite av dem. På medeltiden betydde
vargher ”våldsverkare” på svenska.
Detta ord kommer från det
urgermanska ordet *wargaz för
dråpare/strypare – besläktat med
tyska würgen som betyder strypa.
Svenskans version varg användes förr
som ett noaord för ulv (jämför
”gråben”) och har sedan blivit det
vedertagna namnet på djuret. Det
hela kompliceras av att varg och
wearg i fornnordiskan och
fornengelskan i sig själv kunde
betyda både "mördare", "fredlös"
eller "råskinn" i allmänhet (jfr.
med uttrycket varg i veum) och även
beteckna varg i allmänhet. |
Häxor
Häxa
Under halloween är häxor en vanlig
figur att klä ut sig till.
En bild över de häxbränningar som
skedde under sent 1500-tal.
En häxa var i folktron en
trollkunnig kvinna. En manlig
motsvarighet kallas vanligen
trollkarl. En häxa eller en
trollkarl var en person som enligt
kyrkan hade försvurit sig till Satan
och regelbundet mötte honom och
lärde sig magi av honom. Enligt tron
kunde en häxa få kor att sina, ge
missväxt och mycket annat. Till sin
hjälp hade de bl a en trollstav och
lämplig trollformel. Under vissa
perioder såg samhället/kyrkan häxor
som ett hot. Därför förföljde man
misstänkta häxor, så kallad häxjakt.
Kvinnor (och män) som vald att leva
kvar i den årtusen gamla naturnära
traditionen och tro och inte ansåg
sig behöva den auktoritära kyrkan
stämplades av kyrkan som farliga (de
ville inte inordna sig) och
förföljdes och dödades. |
|
|
