"En ungmö avskuren från mänskligheten /
Inspärrad i en stenkista / Hennes återuppståndelse är en
ledtråd till den två gånger välsignade mannen / Tills ödet
för hennes själ har bestämts".
Vår kille Eddie lyckades med att länka
denna strof till en bisarr story som han haft i Paranormals
Nyhetsgrupp. När man höll på att bygga en förgrening långt
nere i New Yorks tunnelbana, hade en grupp arbetare upptäckt
en otroligt välbevarad kropp av en kvinna. Hon hade tydligen
blivit begravd i en betongvägg som byggdes för över 50 år
sedan. Och tro det eller inte, det var inte det mest
otroliga. Det som var underligast i denna story, var att
kvinnan hade hittats vid liv.
Myndigheterna lyckades med att identifiera
kvinnan som en Francesca Dutton, en fulländad reseskribent
som hade rapporterats saknad 1945. Eddie gjorde sin vanliga
magi och lyckades med att fixa till en falsk identitet åt
mig. Jag skulle göra min undersökning som "Jack Dutton", en
polis från Philadelphia som även råkade vara Francesca
Duttons sonson och enda levande släkting. Jag körde ut till
Maple Ridge Retreat, ett mentalsjukhus norr om New York där
Francesca befann sig och undersöktes. Jag lyckades nästan
med att gå rakt in till hennes rum, men jag stoppades av ett
par specialagenter från NAMP, National Agency of Missing
Persons. Dessa två var fast beslutna att stoppa mig, och dom
var jäkligt bra vakthundar.
En av dem presenterade sig själv som Agent
Haley Burbitt, den andre som Agent Simon. Dom berättade för
mig att deras specialitet var saknade personer, och att dom
hade fått ansvaret för Francesca Dutton utredningen. Min
första konversation med Francesca var hjärtskärande. Det
behövs inte sägas att hon var förvirrad, desorienterad, och
extremt rädd. Hennes hälsa var mirakulöst bra, men hennes
anblick var ganska spöklik. Hon hade ingen färg. Hennes ögon
hade förlorat sin normala färg. Dom hade istället blivit
blodröda. Hon hade praktiskt taget inte något minne om hur
hon tagit sig till tunnelbanan, ingen ledtråd som kunde
avslöja hur hon hade överlevt, hur hon kunde andas, röra
sig, och uppträda relativt normalt efter att ha varit
begravd i sten i 55 år.
Det verkade galet för mig, men Simon
letade efter logiska förklaringar. Hon hade inget intresse i
att även att betrakta möjligheter utanför de så kallade
vetenskapliga. Hon talade om sprickor i stenen som gav henne
luft och för Francescas absorption av spårelement som har
hållit henne vid liv. Hon kom även upp med idén att
Francesca kan ha varit med om ett slags skum olycka. Men
ingen av Simons teorier kunde förklara bort ett faktum:
Francesca Dutton såg ut som om hon inte hade åldrats en dag
på 55 år. Som mig var Burbitt mer, ska vi säga mottaglig.
Han avfärdade inte något. Han pratade om kristaller,
underliga medicinska förhållanden, till och med voodoo.
Min första misstanke var att Francesca
Duttons mörka och privata helvete hade med Gua och deras
experiment att göra. Dom ville kanske kontrollera hur
människan skulle reagera på långvarig isolering. Dom ville
kanske fastställa ett sätt att lagra våra kroppar för
framtida bruk som slavar. Burbitt verkade stödja mina idéer
när han beslutade att dela med sig av lite hemlig
information. Det verkade som om att när Francescas kropp
hade hittats, hade man funnit en Gua-glob. Eddies första
tanke var att Francesca var en Gua. Jag var inte så säker.
Jag hoppades på att Eddie bara var hans pålitliga paranoida
själv, för när jag såg in i Francescas ögon, så såg jag en
djupsinnig sorgsenhet som verkligen såg mänsklig ut. Tänk er
att vakna upp från en mardröm, för att upptäcka att alla du
älskat och allting som du kände till var borta för evigt.
En andra tur med tunnelbanan avslöjade att
stenen, som Francesca hade befriats från var nära 100%ig ren
kalksten. Vilket var ganska vanligt för en tunnelbana. Trots
att dom såg på fallet från olika riktningar, kom både
Burbitt och Eddie till liknande slutledningar som baserades
på dessa slutsatser. I den Buddhistiska religionen och i
många forntida kulturer, var det uppenbarligen en tro på att
om man kapslade in en kropp i kalksten, skulle den fängsla
ens själ, och hålla den i ett slags oupphörlig limbo där det
inte kunde finnas någon reinkarnation, ingen himmel, inget
helvete. Det började att låta som om Burbitt kan ha haft
rätt från början.
Under nästa konversation, öppnade sig
Francesca gentemot mig. Hon berättade för mig att det fanns
två till som henne, två andra som hade fått utstå samma sak
som henne och som fortfarande var begravda. Med hennes
hjälp, lyckades jag och Eddie att hitta de andra kropparna.
Den här gången var det en J.J. Reed, som kommit från New
Haven och som också varit saknad i 55 år. När han väl hade
grävts upp, upptäckte vi att Reeds omständighet var
identiska med Francescas. Han hade också begravts i
kalksten, han var även vid liv och han kunde inte heller
komma ihåg den minsta detalj om hur han hamnat där.
Men vilket var sambandet mellan dessa
förlorade själar? Genom att gå igenom tullregister, lyckades
Burbitt och Simon att fastställa att både Francesca Dutton
och J.J. Reed hade varit i Indien under samma period 1945.
Eddie hade missat denna lilla bit information under hans
eget grävande, men genom att få höra att någon annan skulle
slå honom med att få fram detta, fick vår favorithacker att
skärpa sig. Han fortsatte sin egen undersökning och lyckades
med att binda samman alla tre av de saknade personerna med
en snubbe vid namn Frederick Lansing. En arkitekt som av en
händelse hade designat både tunnelbanan där Francesca Dutton
hade hittats, och byggnaden i New Haven där vi hittade J.J.
Reed. Vi upptäckte även att Lansing och hans fru Olivia,
hade rest genom Himalaya tillsammans med Francesca och J.J.
1945. Baserat på denna information, kände jag mig säker på
att Lansing skulle veta var hans fru Olivia var begravd.
Burbitt, Simon och jag åkte iväg för att
besöka Frederick Lansing. Vi var alla säkra på att Lansing
hade den sista pusselbiten. Men jag kunde inte låta bli att
oroa mig.
Vad skulle ske om Gua nådde honom före
oss?
