En potentiellt farlig storm kokar djupt inne i Guas styrkor. Fast min oro växer sig allt starkare för varje dag som går, Jag, Joshua måste erkänna att jag känner en viss grad av lättnad. Att till slut få reda på att jag inte är ensam med min slutledning, att andra både här och hemma tvivlar på värdet av vårt uppdrag här på Jorden. För århundraden sedan under de första dagarna av infiltrationen, var vi en enad styrka. Säkra på att tålamod och noggrann planering var allt som behövdes, för att besegra den mänskliga rasen.

Jag brukade tro detta, men nu upptäcker jag att jag är full av tvivel. Nu vet jag tillräckligt mycket för att ifrågasätta, inte bara taktiken utan även våra ledares mål. Men även när jag skriver detta, fortsätter våra mäktigaste och respekterade ledare att vidmakthålla att Jorden och dess invånare är under vår kontroll. Fullständigt oförberedda att försvara sig mot en fullskalig attack.

För att stoppa en växande tveksamhet bland Guas styrkor, förbereder tydligen våra ledare att starta invasionens andra våg. Guaministern som är det näst högsta befälet, anlände nyligen hit till Jorden. Han kom antagligen för att inspektera våra slutsatser, omvärdera våra metoder, och fastställa vår nästa fas. Ett litet tag efter hans ankomst avslöjades hans sanna uppdrag: Ministern hade kommit för att leda vad människorna historiskt kallar för en "häxjakt." Hans mål är att utöka sitt mål, genom att skapa exempel med att jaga alla människosympatisörer. För att förtydliga sin position, har han redan beordrat avrättningarna för ett flertal Gua-agenter, både krigare och forskare. Stationerade här vid anläggningen.

Straxt efter att han anlände, blev jag placerad i ledningen för hans säkerhet. Efter ett misslyckat mordförsök, hamnade jag mitt i jakten på misstänkta förrädare. Jag antar att han testar min egen lojalitet till saken. Precis som många av mina kamrater bland Gua, ser ministern fortfarande människan som underlägsna varelser som är styrda av snikenhet, lusta, och självförhärligande. Som våra studier visat, är han inte helt fel ute i sin bedömning. Vi har sett det om och om igen, att dessa egenskaper existerar hos mänskliga försökspersoner. Tvärs över alla sociala, ekonomiska och geografiska gränser. Och att till stor del influerar mänskligt beteende.

Men jag har lärt mig att det finns mer här som ligger bakom. Olyckligtvis förblir Ministern blind för de mer själsliga (och således oöverskådliga) aspekterna när det gäller våra så kallade fiender.

Under de gångna månaderna, har jag börjat att undra om vårt uppdrag äventyrades, från det ögonblick som vi för första gången tog en mänsklig form. När vi överförde våra medvetande till våra mänskliga skal, har vi börjat att erfara nya sensationer, ny stimuli. Hur kunde vi veta att den mänskliga upplevelsen skulle ha en så djup effekt på vår tro, och genom en utvidgning, på vår känsla av plikt. Har processen av att kombinera vår DNA, till slut arbetat emot oss? I vår beslutsamhet att besegra en främmande ras, har vi omedvetet skapat en ny ras, som inte är helt mänsklig och inte heller helt Gua?

För att fortsätta framåt, måste jag tro att en fredlig upplösning är möjlig. Men mitt sökande efter likasinnade inne i Guas styrkor, har placerat mig i stor fara. Som tur är har jag lyckats att gå samman med Trent, en gammal vän och en högt placerad forskare inom Gua som har studerat människorna i många år. Vår ömsesidiga förakt för ministerns agerande, hans slumpmässiga avrättningar. Och i synnerhet hans godkännande att avelsexperiment på mänskliga barn ska starta. Har fört oss samman.

Jag och Trent har enats om att moralisk anständighet måste åsidosätta vår svurna plikt, att vi måste vara villiga att riskera allt för att stoppa allt som vi uppfattar som ondska. Även om vi förbundit vår trohet till denna ondska när gränserna som tidigare skiljde oss från människan fortsätter att suddas ut, blir frågorna som jag ställer till mig själv allt viktigare. Kan vi hoppas på att kunna påverka de nuvarande Gua-ledarna på ett positivt sätt?

Kan vi stoppa den annalkande andra vågen? Och kommer vi att överleva, tillräckligt länge för att få veta hur det gick?